2008-12-05
01:33:12
01:33:12
...
Efter folks tjat om denna blogg så känner jag att jag måste släppa lite på hatet och börja tänka om lite.
Det kan väl vara kul att dela med sig av sina tankar då och då, därför blev jag medlem här.
Ingen behöver egentligen bry sig, bara en kul grej för mig själv.
En kort personbeskrivning:
Jag heter Jasmine, bor i Eskilstuna.
Tjej på 18 år, går sista året på Rinmangymnasiet.
Hotell & Restaurang programmet, inriktning restaurang/kök.
Jag är en väldigt sprallig och tankspridd människa,
långt ifrån någon annan lik. Sticker dock inte ut mycket mer än
alla andra. Jag är mig själv och det kan inte ändras på.
Bor tillsammans med min mamma & min lillebror Liam på snart 4 år.
Medlem på bilddagboken: tystdu - heter jag där.
Jag varken trivs eller vantrivs med mitt liv och mig själv.
Jag har helt enkelt fått lära mig i min uppväxt att saker och ting
förändras, ingenting består. Det är bara att gilla läget och om man
faller så reser man sig upp igen.
Om man träter så gör man sig sams, det är mitt motto och
jag önskar att fler delade dessa åsikter med mig.
Jag står upp för saker jag säger och tycker även om jag
ofta håller tyst om de onödiga åsikterna och kommentarerna
som man sällan kommer någon vart.
Jag avskyr svek, det är nog den värsta känslan.
När man tror att man hittat rätt och man trivs med tillvaron
så är det alltid någonting som förstör.
Jag hittade engång en väg som jag trodde var rätt,
jag tog mig mod att chansa och jag föjlde vägen en bra bit.
Jag föll några gånger när det stormade på havet,
men jag hade en hjälpande hand vid min sida som alltid
fanns där och drog mig upp och dämpade mitt fall.
En dag föll jag utan att jag var det minsta beredd
och när jag sträckte mig efter min hjälpande hand, så var den inte där.
Jag hade förlorat, allting var mitt eget fel.
Hur mycket jag än såg runt omkring mig så tätnade dimman allt mer och mer.
Jag försökte ta mig upp på egen hand, men mina krafter var slut.
Jag hade lovat dig mina sista andetag men du lät dom istället stanna
kvar i mina lungor. Jag kunde varken andas in eller ut.
Jag var instängd i ett mörker, såsom luften du stängt inne i mina lungor.
Jag förökte krypa mig framåt, men med min såriga kropp och min trasiga själ
så kom jag inte långt. En bit bort låg mitt hjärta. Sönder stampat och förstört.
Det hjärta jag hade bevarat till den rätta, som jag slitit ut framför dina ögon och
lagt i dina händer för jag litade på att du tryggt skulle bevara det.
Det hjärtat låg nu på marken framför mig. Du hade hoppat på det,
spottat på det, krossat det totalt för att sedan lämna det blödandes och gå.
Jag tvivlade aldrig på dig, jag litade på dig.
Jag vet att med tiden kommer alla sår läkas, mitt hjärta kommer bli helt igen,
men ärren kommer alltid synas. Jag nekar inte dig, jag skulle aldrig vilja göra något för att såra dig.
Jag var inte bra för dig, du var inte bra för mig.
Men trots allt detta så har du och alla andra mitt ord på detta,
jag kommer alltid att älska dig.
Du var den som fick mig att våga tro igen, du fick mig att våga hoppas på
att en dag skulle livet få en mening. Och jag såg inom dig att du menade det.
Mitt liv har en mening, jag trodde att du var en del i den.
Men jag hade fel, ödet visade sig ha andra planer för dig, och för mig.
Jag ångrar inte en sekund med dig, inte ett andetag jag tagit tillsammans med dig. Jag ångrar inte alla våra tårar vi delat tillsammans, alla våra skratt och alla de nätter vi delat du och jag. Alla de stunder vi bara låg och såg på varandra,
jag trodde aldrig jag skulle få känna den där underbara känslan av kärlek som du fick
mig att känna. Jag är glad att jag fick en chans i ditt liv, jag är så stolt att jag en gång fick kalla dig "min". Alla bilder har jag kvar, alla betydelsefulla ting du givit mig. Minnen cirkulerar i mitt huvud hela tiden.
Jag är glad den dagen jag ser att du mår bra, att du hittat rätt väg här i livet.
Din lycka är bland det viktigaste för mig, jag vill vara med och se din lycka den dagen den väl är här. Men tills dess så får jag stilla stå och se på när du undviker mig, när du låtsas att jag är en utav alla andra. Men innerst inne så vet både du och jag att så är det inte, jag är inte som någon annan, inte du heller.
Det kan väl vara kul att dela med sig av sina tankar då och då, därför blev jag medlem här.
Ingen behöver egentligen bry sig, bara en kul grej för mig själv.
En kort personbeskrivning:
Jag heter Jasmine, bor i Eskilstuna.
Tjej på 18 år, går sista året på Rinmangymnasiet.
Hotell & Restaurang programmet, inriktning restaurang/kök.
Jag är en väldigt sprallig och tankspridd människa,
långt ifrån någon annan lik. Sticker dock inte ut mycket mer än
alla andra. Jag är mig själv och det kan inte ändras på.
Bor tillsammans med min mamma & min lillebror Liam på snart 4 år.
Medlem på bilddagboken: tystdu - heter jag där.
Jag varken trivs eller vantrivs med mitt liv och mig själv.
Jag har helt enkelt fått lära mig i min uppväxt att saker och ting
förändras, ingenting består. Det är bara att gilla läget och om man
faller så reser man sig upp igen.
Om man träter så gör man sig sams, det är mitt motto och
jag önskar att fler delade dessa åsikter med mig.
Jag står upp för saker jag säger och tycker även om jag
ofta håller tyst om de onödiga åsikterna och kommentarerna
som man sällan kommer någon vart.
Jag avskyr svek, det är nog den värsta känslan.
När man tror att man hittat rätt och man trivs med tillvaron
så är det alltid någonting som förstör.
Jag hittade engång en väg som jag trodde var rätt,
jag tog mig mod att chansa och jag föjlde vägen en bra bit.
Jag föll några gånger när det stormade på havet,
men jag hade en hjälpande hand vid min sida som alltid
fanns där och drog mig upp och dämpade mitt fall.
En dag föll jag utan att jag var det minsta beredd
och när jag sträckte mig efter min hjälpande hand, så var den inte där.
Jag hade förlorat, allting var mitt eget fel.
Hur mycket jag än såg runt omkring mig så tätnade dimman allt mer och mer.
Jag försökte ta mig upp på egen hand, men mina krafter var slut.
Jag hade lovat dig mina sista andetag men du lät dom istället stanna
kvar i mina lungor. Jag kunde varken andas in eller ut.
Jag var instängd i ett mörker, såsom luften du stängt inne i mina lungor.
Jag förökte krypa mig framåt, men med min såriga kropp och min trasiga själ
så kom jag inte långt. En bit bort låg mitt hjärta. Sönder stampat och förstört.
Det hjärta jag hade bevarat till den rätta, som jag slitit ut framför dina ögon och
lagt i dina händer för jag litade på att du tryggt skulle bevara det.
Det hjärtat låg nu på marken framför mig. Du hade hoppat på det,
spottat på det, krossat det totalt för att sedan lämna det blödandes och gå.
Jag tvivlade aldrig på dig, jag litade på dig.
Jag vet att med tiden kommer alla sår läkas, mitt hjärta kommer bli helt igen,
men ärren kommer alltid synas. Jag nekar inte dig, jag skulle aldrig vilja göra något för att såra dig.
Jag var inte bra för dig, du var inte bra för mig.
Men trots allt detta så har du och alla andra mitt ord på detta,
jag kommer alltid att älska dig.
Du var den som fick mig att våga tro igen, du fick mig att våga hoppas på
att en dag skulle livet få en mening. Och jag såg inom dig att du menade det.
Mitt liv har en mening, jag trodde att du var en del i den.
Men jag hade fel, ödet visade sig ha andra planer för dig, och för mig.
Jag ångrar inte en sekund med dig, inte ett andetag jag tagit tillsammans med dig. Jag ångrar inte alla våra tårar vi delat tillsammans, alla våra skratt och alla de nätter vi delat du och jag. Alla de stunder vi bara låg och såg på varandra,
jag trodde aldrig jag skulle få känna den där underbara känslan av kärlek som du fick
mig att känna. Jag är glad att jag fick en chans i ditt liv, jag är så stolt att jag en gång fick kalla dig "min". Alla bilder har jag kvar, alla betydelsefulla ting du givit mig. Minnen cirkulerar i mitt huvud hela tiden.
Jag är glad den dagen jag ser att du mår bra, att du hittat rätt väg här i livet.
Din lycka är bland det viktigaste för mig, jag vill vara med och se din lycka den dagen den väl är här. Men tills dess så får jag stilla stå och se på när du undviker mig, när du låtsas att jag är en utav alla andra. Men innerst inne så vet både du och jag att så är det inte, jag är inte som någon annan, inte du heller.
