Idag har det varit ett sånt där riktigt höstväder, usch. Jag tycker inte om hösten för då är det som allra längst kvar till sommaren. Jag borde heller inte klaga för jag skulle nog aldrig våga flytta till ett varmare land, inte utan min familj. Dvs. min mamma och bror. Och inte utan min flickvän heller så klart! Det skulle jag våga, men inte vilja.

Jag tycker inte det var länge sen jag kom upp på BB och för första gången fick hålla dig i min famn. Jag såg in i dina mörka små ögon som tittade förundrat på mig. Det var som att du redan då förstod vem jag var, jag såg i din blick att du visste att jag var din syster, Liams storasyster Jasmine. Jag satt och såg på dig i timmar. Du var så fin, jag var stolt. Du var våran familjs räddning, utan dig skulle nog ingen utav oss stå upp idag, i alla fall inte jag. Så mycket styrka en liten pojke som du kan ge. Så mycket mod jag tagit mig för att jag vet att du vill se mig stå kvar.

Jag har sett dig växa upp, ta dina första steg. Jag såg ditt första léende, jag hörde dina första ord. Jag lärde dig så mycket, men du lärde även mig. Du har lärt mig att aldrig sluta hoppas, att alltid våga tro. För din skulle ska jag alltid kämpa vidare. Med dig kan jag ta mig igenom alla motgångar. Stora som små.

Igår satt vi och övade på att skriva, du lyckades så bra med att skriva ditt namn. Du är nu (imorgon) 4,5 år och du är den bästa pojken i hela världen. Jag är lika stolt över dig idag som jag var första gången jag såg dig.

Jag går inte i skolan, jag arbetar inte, jag vill gå i skolan igen, jag söker inte arbete.
Jag har drömmar och mål, jag gör ingenting för att nå det jag borde sträva efter.
Jag har en egen vilja men jag gör aldrig som jag själv vill.
Jag kan gå men jag tar mig hellre fram på annat sätt, ju mindre jag behöver gå, desto bekvämare är det.
Min tandläkare säger att man ska borsta tänderna morgon och kväll men jag gör det bara när jag själv orkar.

Jag är en helt ovanlig tjej precis som alla andra.

Idag vaknade man upp hos Carolines mormor med halsont. Ingen vidare start på dagen må jag säga. Fortsatte dock lite bättre. Gick ner till byn och träffade hennes mor, åkte och handlade mat och dylikt. Sedan hämtade vi Toni som gick sin första dag i första klass idag, han var så fin så man blev tårögd när han kom ut ur klassrummet tjugo över ett. Det fick mig att minnas min egen första skoldag. Uppropet, en stackars liten flicka som kom försent och jag var självklart tvungen att skratta åt situationen. Jag vägde på stolen, pratade högt så magistern fick be mig vara tyst. Det hindrade inte mig från att prata vidare, självklart då ännu högre. Den där lukten av nya pennor, suddgummin och skolböcker gav mig en extra påminnelse om hur slarvig jag alltid var med mina egna skolmaterial.
Jag saknar verkligen skolan, jag saknar att vara liten. Så lätt allting var då och höjden av olycka var när ett bokmärke eller en spelkula gick sönder. För min del var det självklart kulorna eftersom jag alltid varit grabbig av mig. Och när man var ännu mindre var det bilar istället för dockor. Det föll mig aldrig i tanke att sätta mig och pyssla med en docka. Jag skulle ut och slåss med killar för att sedan trampa iväg på min blå cykel.
Kortklippt var jag oftast. Eftersom mamma ville jag skulle ha långt hår som de andra flickorna så var jag tvungen att klippa av mig håret själv :)
Det där med stilen både till utséende och betéende växte bort med åren. Numera är jag en helt ovanlig tjej precis som alla andra.

En annan tid, en annan plats. En annan värld där inga känslor håller vakt. I samma takt, på samma gång. Kan våra hjärtan riva murar av betong. När det är mörkt, och vägen känns för lång, när alla längtar hem, då sjunger jag min sång. För vännerna, för svikarna, för sökarna, för tvivlarna. För alla som vill höra på. För vinnarna, förlorarna. För lögnarna, för drömmarna. Och hoppas att ni kan förstå. Förstå. Ett annat liv, en annan sfär. Ett annat facit i en annan atmosfär. I samma båt, på samma hav kan våra drömmar bli till en helt utan krav.