att det ska vara så svårt. att jag så sällan som nästan aldrig kan göra mig förstådd. för det är så det känns, precis så. som att ingen förstår mig, hur jag än bär mig åt. vad jag än säger. hur tydligt jag än visar, så tycks ingen någonsin förstå mig. jag har hört detta förr, från många olika håll. om folk som känner sig oförstådda. som att dem nästan vore osynliga. men jag kunde aldrig tro att det dom förklarade skulle kännas såhär. denna känsla kan inte på något sätt vara nyttig för en människa. för jag kan inte tänka mig att man lär sig något utav det. heller inte dom som inte förstår en.
just nu känns allting meningslöst. jag vill bara lägga mig ner och skrika. gråta. resa mig. känna ilskan. kasta saker omkring mig. bara förstöra allting jag ser. så som det förstör mig. att slå någon skulle just nu inte hjälpa. det skulle bara såra. bara förstöra ännu mer. vara helt fel. allting är fel. ingenting känns rätt.
jag vill bara bort. iväg. springa. allt vad jag orkar, bara det tar mig härifrån. från mig själv. från allt som är. från allt som varit. från allt som komma skall. jag vill inte se mer. inte höra mer. inte känna mer. jag är trött på att känna efter. jag vill börja om på nytt. nån helt annanstans. på en helt ny plats. men aldrig i någon annans armar.
han ser inte. ibland känns det som att han inte ser mig. jag är osynlig. är jag det?