Nu står jag i startgroparna och väntar på att det värsta utav regnet ska sluta falla så jag kan promenera ner mot stan. Klockan är redan halv två snart och jag ska vara där innan klockan tre. Jag hinner nog, det är inte det det är frågan om, men regnet gör mig stressad just nu. Jag får väl ta med mig ett paraply, inget mer med det. Bara det inte blåser för jag hatar att använda paraply i blåsväder! Det är hemskt när man ska försöka hålla styr på både det och sig själv!

(Såhär ser jag ut just nu. Lite halvdant!)



(Och långt börjar håret bli!)

Jag har aldrig tänkt på tårarna som du gråtit,
Jag har aldrig varit den som du vill.
Jag har bara sett mig själv där I spegeln.
Jag har aldrig tänkt på tårarna som du gråtit.

När jag minns dom stunder du har varit ledsen,
Dom kvällarna du gråtit dig till söms.
När tvivlet är starkare än hoppet.
Då ångrar jag dom misstag jag begått.

Men vem visste väl att havet det var djupt,
Att man drunknar om man inte kämpar emot.
Att dom roligaste sakerna är farligast,
Och att kärleken alltid kan ta slut.

Att känna dinna händer runt min midja,
Och höra hur vi andades I takt.
Ja det kunde aldrig någonsin fungerat.