Jag vaknade tidigt imorse, vet inte riktigt vad klockan var. 7.30 kan den nog ha varit. Det var tredje världskriget här hemma. Alla skrek på varandra och Laim var jätte ledsen så jag (med mitt stora goda systerhjärta) hade inte mage till att ligga kvar i sängen när jag hörde honom gråta, inte utav trots utan detta var verkligen ledsamma och sorgsna tårar han fällde. Så jag gick upp ur sängen, in i hand rum, hukade mig och tog honom i min famn. Först var han lite rädd att jag skulle skrika på honom eftersom han väckte mig, men jag kramade honom hårt och länge och viskade att jag älskar honom. Jag torkade hans tårar och kramade honom en gång till. Då blev han tyst och kramade om mig lätt innan han försvann ut genom ytterdörren för att gå till dagis. Min lilla lilla lillebror, han är inte så liten längre. Han är fortfarande ett barn men han är ingen bebis. Han klarar av så mycket själv. Han kan prata bra och göra sig förstådd, skriva kan han också, rita bilder som man ser vad de föreställer. Han har lätt att lära in och förstå saker och ting. Ja, han är så duktig min lilla Liam!

Efter den lilla incidenten och hemma kriget imorse så kunde jag inte somna om, det var så gott som omöjligt. Jag gick upp, satte mig här vid datorn och kikade runt lite. Hittade inget kul. Jag duschade.

Efter duschen hamnade jag i köket där jag hittade mitt nya nummer av SOLO som jag fann nedanför brevnedkastet igår förmiddag men som jag ännu inte hunnit läsa. Så det ska jag nog ta mig an att göra idag när jag ändå inte har så mycket annat att göra. På tal om köket så kokade jag kaffe för ett par minuter sen som nu nog står och bränner på plattan om jag inte tar bort kannan därifrån snart. Så det ska jag göra och se om det kanske finns en cigarett åt lilla mig. Morgoncigaretten är svår att motstå även om jag lite halvt om halvt bestämt mig för att sluta röka. I alla fall till en början trappa ner.