Nu har jag precis vaknat efter att ha sovit middag i 2-2,5 timmar. Det var riktigt skönt så nu orkar jag med kvällen förhoppningsvis.

Nu har den årliga höst- och vinterdepressionen nått mig. "Äntligen!" Det känns lika bra (fruktansvärt) som de tidigare åren. Jag funderar på att börja plugga igen om min kära far i Södertälje inte kan fixa ett jobb åt mig inom kort. Hemma kan jag inte gå när jag mår som jag gör. En dag går jag in i väggen och det är då en smäll som kommer sitta förresten av mitt liv. Jag måste ta tag i detta och det är snarast.

Många ser på mig som en stark människa som har mycket tungt bagage men som ändå står upp idag. Sanningen är den att jag har en himla massa tungt bagage och står upp gör jag, men på staplande ben. Jag säger som jag alltid sagt: Jag vet inte hur länge jag ska orka stå.

"Varje dag kan bli bättre, varje dröm kan slå in. Jag fick det uppenbart den dagen du blev min. Varje dag med dig är underabar, jag svär på min Gud. Jag kommer aldrig gå tillbaks till det som var förut. Allting känns bättre för att saker börjar klarna. Jag älskar dig och inte ens med ord kan jag förklara."

Det gör ont men jag kämpar ändå. Jag antar att någonstans inom mig finns en vilja som säger "Jasmine, du ska inte ge upp. Du ska stå kvar. Du ska kämpa så når du ditt mål. Ge aldrig någonsin upp. Låt inget annan än du vinna!"