Då satt man här då i väntan på att bli magsjuk, frågan är bara när det ska bryta ut i kroppen! Imorgon får jag bara inte bli sjuk för då måste jag till Eskilstuna över dagen och uträtta ärenden. Blir jag sjuk innan dess så är det kört. Anyway, hoppas jag klarar mig från sjukan över huvudtaget men det tvivlar jag på att jag kommer göra.
Idag får det bli någonting lätt att stoppa i magen, som tex pannkokor. Det åt vi iofs igår kväll men det är enkelt och milt för magen så det får det nog bli.

Har inte varit utanför dörren sedan nyårsafton. Det är sjukt men vad ska man göra då? Det finns inget att göra i denna lilla hålan och då är det väl helt onödigt att gå ut. Då sitter jag hellre inne och ruttnar bort.

Glad är jag i alla fall över att jag fått tillbaka kontakten med en väldigt god vän som jag inte pratat med på över ett år, utav olika anledningar som vi inte behöver gå in på här. Det är skönt att vi börjat få tillbaka en del utav det vi hade förr. Vi har inte träffats ännu sedan vi började prata igen men igår ringde hon mig och det var JÄTTE SKÖNT att få höra hennes röst igen. Men att höra hennes skratt var nog redan årets höjdpunkt, det gjorde mig glad och gav mig ett stort léende på läpparna. Då, för en kort sekund, så kom alla minnen tillsammans med henne upp i mitt huvud och nu vet jag också att fler minnen ska det bli. Det var inte slut där, det var inte slut då. Hon är för bra för att tappas bort i ingenstans.
Bara detta håller nu, att hon inte sviker mig igen. Det hoppas jag att hon inte gör och jag litar på henne när hon säger att så ska det aldrig mer bli. Jag hoppas att hon har lärt sig utav sina misstag och att hon förstår hur illa hon gjorde mig när hon valde bort mig i hennes liv. Hon är för bra för att styras utav en annan människa, hon är verkligen för bra för att låta sig själv dras med åt ett håll hennes hjärta inte vill.
För ett år sedan sa jag till henne att den dagen hon stod ensam igen så skulle jag inte komma tillbaka till henne men hon blundade och lyssnade inte på mina ord. Tiden gick och jag förstod att någonting inte var helt som det skulle hos henne. Jag hörde av mig och mycket riktigt, hon var ensam, hade i stort sätt ingenting. Mitt hjärta gjorde så fruktansvärt ont och jag glömde orden jag sagt och raderade de som om de aldrig hade sagts. För det är så jag önskar att det varit. Jag önskar att jag ingenting sa.
Hur som helst, jag öppnade mina armar för henne igen och jag tror (och hoppas även så) att hon på nytt känner den tillit hos mig som hon alltid förut kunnat göra. Det var inte slut där, det var inte slut då. Det är inte slut nu, det kommer aldrig ta slut. En vänskap så stor och stark som hennes och min är för bra för att ta slut, vi är för bra för att glömmas bort och hon är för bra för att tappas bort.