Under några års tid har jag levt i något jag vill kalla för en "Kärlekslögn".

Jag delade många dagar tillsammans med en person som till en viss del gjorde mig glad, en större del besviken på mig själv faktiskt. Jag ljög för mig själv kan man säga, jag visste inte hur jag egentligen ville ha det. Med denna person kändes det mesta rätt. Jag kunde vara mig själv, fullt ut. Jag litade på personen och jag kände en enorm kärlek.

Men med tiden visade det sig att vi inte var bra för varandra. Vi sårade varandra väldigt mycket på många olika sätt. Vi gjorde varandra så fruktansvärt illa men trots detta kunde vi inte slita oss ifrån varandra riktigt. Vi litade på våra egna lögner, i alla fall jag på mina. Nu menar inte jag att jag ljugit för personen i fråga, menar mer att jag ljugit för mig själv om hur jag känner, hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag byggde upp en falsk fasad som jag sedan fortsatte bygga på. Hur jag kunde låta det gå så långt kan jag idag själv inte förstå. Jag trodde på något som visade sig vara fel i slutat ändå.

Detta blev förstås en stor besvikelse när jag upptäckte hur det egentligen låg till. Jag såg allting rasa, ordagrant. När allting var över visste jag att jag var hel. Jag hade tagit av något för att bygga men bara tappat mer pga det. Jag var inte hel, det fattades så mycket. Inte minst tillit. Jag fortsatte att ljuga för mig själv i hopp om att allting skulle bli "som vanligt" igen, att vi skulle fortsätta leva i den falskheten och slippa se varandra med andra.

Idag förstår jag att det var det dummaste jag kunde hoppats på och jag är glad att personen inte "gick på" det igen. Hur skulle annars allting sett ut? Samma vardag, samma oro, samma alltihop..

-

Ett tag ville jag bara bort, jag undvek mitt egna för att klara av vårat gemensamma och det var nog mycket där det sprack och gick sönder helt. Vi hade inte tid till att tänka på oss själva, vi gjorde bara det som var "det bästa" för varandra vilket jag nu förstått att i längden var det inte det.

-

Idag är jag glad att se denna person med en annan, bara det är äkta och med lycka. Samma är det för mig, jag kan bygga glädje med andra personer. Jag har dessutom världens mest underbara familj och vänner som ställer upp för mig till 110%. Jag vill inte byta bort detta för allt i världen.

-

Jag vet att även jag, en dag, får uppleva någonting som är äkta, något att bygga upp med en sanning från grunden. Jag kommer kunna vara mig själv med en annan person, vilket jag tidigare var rädd för. Jag ville till en början inte släppa in någon ny i mitt liv, jag var rädd. Nog mest för att det skulle bli samma igen. Men jag har lärt mig av mina misstag, jag ska aldrig göra om dom igen.

-

Personen i fråga älskar jag än idag, oerhört mycket och det kommer jag nog alltid att göra. Jag är glad att jag fick dela några år med denna och numera är det ett kapitel i mitt liv som jag kommer ha stor användning av i framtiden.