Just nu kan jag inte tänka klart, jag kan inte se i denna dimma. Men efter regn kommer solsken, det vet jag om. Det får mig att vilja fortsätta och kämpa på, ta nya tag. Imorgon är en ny dag, det tänker jag på varje kväll innan jag somnar.

Min familj och mina vänner gör mig stark. Jag är en lyckligt lottad kvinna!

Jag tror nu att den jag vill vara, den Jasmine jag egentligen är, håller på att hitta ut. Jag är inte längre den jag var, inte ännu den jag vill och borde vara, men jag har kommit en bit på vägen. Jag är någonstans i mitten utav dessa två. En lite bättre än då, en lite sämre än vad jag kommer bli.

Jag har kommit till ett vägskäl i livet. Ett sådant stopp där man måste välja håll. Den ena vägen är ständigt öppen, den har jag kartan till helt i egna händer. Den andra vägen är åt ett lite mer riskabelt håll, jag har varit där förr och vet inte om jag kommer komma dit igen. Låt säga att det är en brant uppförsbacke, det är inte lätt att nå dess topp. Jag har kämpat den vägen många gånger förr men jag har alltid fallit någonstans på mitten, inte riktigt fått ut det jag vill utav det. Alltid har jag kommit tillbaks till detta vägskäl, till denna punkt i livet då jag måste välja på nytt.

Det finns dock en hake med detta denna gång, att väljer jag vägen som jag har helt öppen med kartan i min hand så kan jag inte komma tillbaks igen till detta vägskäl. Då måste jag vandra på, gå vidare och kanske någon gång i livet stöta på ett annat vägskäl.. Det är ett val jag måste göra helt själv, detta kan ingen annan hjälpa mig med och det är just det som gör mig så rädd..

Men vad som än händer, vilken väg jag än väljer att ta så har jag fått ut något bra utav det hela. Jag har lärt mig själv hur jag vill leva. Jag vet numera vem jag själv är och jag är stolt över mig själv som gjort denna förändring i mitt eget liv, på egna initiativ, helt på egen hand. Jag har kämpat, jag har varit stark. Jag har varit hård och jag har lärt mig att den Jasmine jag är idag kan bara bli bättre med tiden. Jag kommer aldrig vända tillbaks till den gamla jag igen.

Vore riktigt underbart. Att ha någon vid sin sida, någon att evigt älska. En liten som man får lära upp, bli en "Mini-me". (Eller en mini-"Han")

Jag blir så sugen, många runt omkring mig som får barn nu. Jag vill också ha. Jag är också redo för att ta det stora klivet in i livet, få känna på hur det känns att leva som alla andra gör.

Han vägde 3275 gram och var 49 cm lång.

William, min (ännu) lilla pojke. Tänk så fort tiden går. Det är knappt så man hänger med. Jag minns när vi var små, som om det vore igår. Saker vi gjorde. Hur små vi var. Hur liten du var. Och idag är du pappa. Du har en egen liten pojke nu att ta hand om, att uppfostra. Jag vet att du (tillsammans med din underbara flickvän Michelle) kommer att klara detta galant, utan problem!

Jag är stolt över er båda två, stolt över er ALLA TRE! Ni är riktiga kämpar och har ni tagit er såhär långt så klarar ni allting tillsammans, bara ni har varandra.

Vaknade för en liten stund sen, är helt slut. Vänt på dygnen totalt! Vill lyckas vända tillbaks det så att det blir rätt igen.

.

Musslan var kung ;D