Jag tror nu att den jag vill vara, den Jasmine jag egentligen är, håller på att hitta ut. Jag är inte längre den jag var, inte ännu den jag vill och borde vara, men jag har kommit en bit på vägen. Jag är någonstans i mitten utav dessa två. En lite bättre än då, en lite sämre än vad jag kommer bli.

Jag har kommit till ett vägskäl i livet. Ett sådant stopp där man måste välja håll. Den ena vägen är ständigt öppen, den har jag kartan till helt i egna händer. Den andra vägen är åt ett lite mer riskabelt håll, jag har varit där förr och vet inte om jag kommer komma dit igen. Låt säga att det är en brant uppförsbacke, det är inte lätt att nå dess topp. Jag har kämpat den vägen många gånger förr men jag har alltid fallit någonstans på mitten, inte riktigt fått ut det jag vill utav det. Alltid har jag kommit tillbaks till detta vägskäl, till denna punkt i livet då jag måste välja på nytt.

Det finns dock en hake med detta denna gång, att väljer jag vägen som jag har helt öppen med kartan i min hand så kan jag inte komma tillbaks igen till detta vägskäl. Då måste jag vandra på, gå vidare och kanske någon gång i livet stöta på ett annat vägskäl.. Det är ett val jag måste göra helt själv, detta kan ingen annan hjälpa mig med och det är just det som gör mig så rädd..

Men vad som än händer, vilken väg jag än väljer att ta så har jag fått ut något bra utav det hela. Jag har lärt mig själv hur jag vill leva. Jag vet numera vem jag själv är och jag är stolt över mig själv som gjort denna förändring i mitt eget liv, på egna initiativ, helt på egen hand. Jag har kämpat, jag har varit stark. Jag har varit hård och jag har lärt mig att den Jasmine jag är idag kan bara bli bättre med tiden. Jag kommer aldrig vända tillbaks till den gamla jag igen.