Jag hatar att drömma såhär. Jag var livrädd när jag vaknade och tårarna sprutade. Ett telefonsamtal senare på dagen fick mitt hjärta att stanna för några sekunder. Jag brukar nämligen drömma saker som senare inträffar..

Jag är glad att telefonsamtalet var ett falskt alarm, det var inte alls som jag drömt.
Jag drömde att en person, som betyder väldigt mycket i mitt liv, hade gått bort. Jag kände smärtan i hela kroppen, i hela själen, som om det vore på riktigt, i verkligheten. Jag var som fast i en glaskupa och inte kunde nå ut. Ingen kunde heller nå in till mig, jag fick stå själv med denna smärtan och varken jag eller någon annan kunde påverka detta.
Det känns som att denna gången kunde jag på något sätt tyda drömmen, att detta inte är något som skulle hända. Det var något som redan hade hänt. Inte ordagrant, att personen i fråga har gått bort, men för mig finns den inte längre kvar. Det kanske betyder att det numera är så. Att jag aldrig mer får träffa eller prata med denna, som man heller inte kan med en död person. Det kanske är kört, att jag får leva med detta och måste börja acceptera det.

Hur som helst, allt är bättre än det som hände i min dröm..