Livet bjuder på motgångar som jag omöjligt kan kämpa emot på egen hand. Jasmine är inte alltid stark...
Jag kan inte alltid skratta, jag kan inte alltid le. Glädjen finns där numera mer ofta än innan men det är inte varje dag man kan hålla skenet uppe.
Dagen började bra, nästintill felfri men sen kom denna krypande känsla utav ångest och oro och jag kan inte förstå riktigt vad det beror på. Jag har faktiskt ingen aning om varför det känns såhär.
Just nu vet jag en person jag skulle behöva prata med, en person som skulle göra mycket en hel del lättare. Synd bara att jag inte kan nå denna person och synd att jag just nu inte hittar en annan lösning..

Tack mamma för att du finns och dämpar min oro, du är bäst ♥