mot ont och för gott, men ändå inte nått i land. Jag behöver hjälp, jag behöver en trygg hand.
Där jag kan tröstas och vakas i en trygg famn och stå upprätt hela vägen, tills jag når i land.

Ta mig snälla härifrån, ta mig till frihet och till den obegränsade världen. Ta mig dit ni är, dit jag kan få känna på de känslor som ni känner och den världen som jag kan leva ett normalt liv i.
Jag kan inte rå för att jag gör vissa saker, att jag slår bort känslor som trots allt finns kvar men som jag inte visar. Jag kan inte ens gå ut, inte röra visa mig på platser som är fullt utav folk. Jag kan inte lova vänner saker och ting, för jag vet inte om jag, när dagen väl kommer, har kraft och psyke till att utföra det.
Jag blir så trött på detta, jag vill inte ha det såhär mer. Det måste få ett slut, jag måste hitta ut, måste lämna denna begränsande glaskupa som jag är fast i. Jag måste slå sönder skalet och släppa in annat i mitt liv men hur ska jag klara av detta när jag inte ens kan ta mig utanför dörren vissa dagar?

Vill inget annat egentligen att skriva av mig. Detta var kanske inte det bästa stället att skriva det på men just nu såg jag inget annat alternativ. Bry dig eller ej, jag har i alla fall inte tid att bry mig om vad folk tycker för negativt om detta.
Tyck inte synd om mig, det finns faktiskt dom som gör det på riktigt. Inte det jag kräver eller är ute efter..