Ett "tack" är för lite, tusen tack är ändå inte nog..
Jag är glad åt det jag har och det jag haft.

Ingen är egentligen lyckligare än jag. Varför är jag då inte nöjd?
Jag har börjat uppskatta allt i livet, det jag har och även det jag inte har. Det jag jobbar på att få och det jag lärt mig acceptera att jag aldrig kommer få.
Jag uppskattar inte allt, men det mesta. Jag är så glad att jag fått chansen till ett liv och hur hårda motgångar jag än springer på så vill jag att livet aldrig ska ta slut. Jag vill leva här, jag vill leva nu. Jag ser fram emot varje kommande dag, jag vet att det kan vara min sista.

Jag försöker nöja mig med det jag har och det jag får. Men räcker det?
Vad ska jag göra för att få leva det liv jag vill? Jag tycker att jag på senaste tiden har gjort mig förtjänt utav mer än detta.. Jag är inte hel, men mina tomhål har börjat fyllas nu. Nu väntar jag bara på det som fattas, det som ska göra mig till en hel människa.